Ny dag, nya möjligheter...

Började dagen lite depp då mitt mellan barn, 18 år är olyckligt kär och vi pratade mycket om detta igår, föremålet för kärleken har burit sig lite dumt åt och barnet är förkrossat. Mitt uppe i detta är h*n skadad i en axel och kan inte utöva sin träning som i vanliga fall tar upp ca 6 dagar i veckan, och som det inte vore nog så är relationen till pappa akut dålig... Det har hänt mycket i dennes värld på kort tid. Jag står bredvid och mitt hjärta blöder... varje sak i sig är ju saker som händer och det är inte mer med det men allt händer på en gång och h*n var inte riktigt rustad för detta.



Detta barn bor inte hos mig på heltid utan hos sin pappa men nu när det knakar så kommer h*n till mig mer, vilket i all bedrövelse är underbart för mig. Jag får spendera mer tid och lära känna denna person på nytt lite grann och plötsligt får jag en ny funktion att fylla, den som kärleksrådgivare och detta göra jag gärna. Men jobbigt är det och orolig är jag. Ungefär 10 ggr om dagen måste jag ta ett snack med mig själv och påminna mig om hur det var när jag var 18 år . Det var faktiskt så att då arbetade jag, bodde själv och lösta alla mina problem själv eller med hjälp av underbara vänner, och även om jag gjorde misstag så har jag ju blivit en bra och fungerande samhällsmedborgare ändå.

Jag måste släppa taget och släppa över ansvaret på barnet själv. Barnet blir inom kort myndigt och jag kan då inte enligt lag hindra barnet för att göra saker. Men jag vill vara ett stöd och komma med råd så gott jag kan och framförallt tillbringa mer tid med denna underbara människa. Vid skilsmässan "valde" barnen själva var de skulle bo, de 2 äldsta alltså, och barn 1 valde mig och har haft betydligt mindre kontakt med pappa och barn 2 gjorde tvärtom. Detta är ganska vanligt då det är konflikter vid skilsmässa då barn oftast inte orkar bära 2 lojaliteter. Nu var de i tonåren och ganska stora men det var, kanske just därför, jobbiga år efter skilsmässan och allt har inte lagt sig än. Men nu känner jag att jag kan få ta vid lite med detta barnet och det känns ljuvligt.

Imorse när vi åkte in till stan sa h*n "Mamma, du e inte så dum ändå" och det värmde ner i fotknölarna...



Det finns ett talesätt som säger "Att små barn är små bekymmer och stora barn ger stora bekymmer" och det stämmer, förr hade man en oro att de skulle sätta en legobit i halsen och nu är man orolig för att de ska bli misshandlade på stan eller ska dricka sprit och bli redlösa.

När jag tänker så måste jag återgå till mitt mantra-- de klarar sig, de är nästan vuxna , begåvade och sunt tänkande människor. Jag måste lita till dem själva, tillit föder tillit.

Om jag bara upprepar det tillräckligt många gånger....
En annan glad nyhet var att sambon ringde kl 7, han är bortrest ett par dar, och berättade att hans bil är såld!!! Glada nyheter, den har legat ute på annons ett tag. Så nu var den såld då ska vi lägga ut min och sen köper vi en bil gemensamt och kapar utgifterna!!!