VAB

Idag är jag hemma och vabbar, lilla killen är sjuk och hans far ringde i ottan och frågade om jag kunde vara hemma, för han hade ett VIKTIGT möte, lillkillen skulle ha kommit till mig först i eftermiddags. Jag älskar mina vab dagar med honom, dels bor han bara halva veckorna hos mig och dels kommer de inte så ofta längre, han är inte sjuk så ofta. Jag hade ett informationsmöte själv mellan 9-12 men det var inte tillräckligt VIKTIGT för att jag skulle säga nej. Vi brukar hjälpa varandra när det kör ihop sig men på vägen i bilen ut till honom började jag fundera . När han hjälper mig så är han redan hemma, han arbetar hemifrån, så han anmäler inte vård av barn, tror aldrig han har gjort det på 20års faderskap. Utan han jobbar ändå och pengarna rullar in. Jag avstår lön eftersom jag jobbar borta och inte kan ta med honom dit. För övrigt har aldrig ett möte varit för viktigt för att vara hemma med sjuka barn för min del, det jag hållit heligt har varit mina kurser på jobbet, jag säger till fadern i god tid, typ 2 månader innan att då och då är jag borta och kan INTE ta om det kör ihop sig. Det är lugnt säger han alltid.
Så var jag på kurs i december, januari och februari, 4 dagar åt gången, 25 mil härifrån. Alla dessa dagar var på "hans" dagar, men jag hade sagt till ändå.
Kurs 1 i december : han ringer dagen innan jag ska åka och säger att han blivit blixtinkallad till ett möte och MÅSTE åka, detta skulle gälla 2 av dagarna. Mitt dåliga mor samvete, som förövrigt och retligt nog alltid ligger på lur, redo att bryta ut, gjorde detta. Jag fixar det säger jag och arrangerar sambo och äldsta barn och tråcklar ihop en lösning.
Kurs 2 i januari, samma sak som ovan inträffar.
Kurs 3 i februari, läs ovan.....

Men då blev jag förbannad, jag har inte varit på kurs eller bortrest övht i jobbet på 19 år förrän nu på det nya jobbet, han har pendlat under flera år när vi bodde tillsammans, var endast hemma på helgerna. Har sen rest väldigt mycket. Och så lyckas han pricka in alla 3 tillfällen, och tror att han ska komma först!!!! VAD gör hans jobb viktigare än mitt?? Han är inte hjärtspecialist eller hjärnkirurg, han är inte medlare i FN och han försöker inte vinna röster i Ohio, han har ett jobb, precis som jag och andra, varken mer eller mindre viktigt.
Så då brusade jag upp och informerade honom om fördelar och eventuella nackdelar som del i ett växelvisboende , beroende på hur man väljer att ta saker. Vill han vara del i det och ha halva tiden, halva barnbidraget och inte betala något underhåll får han ta hela kittet, han kan inte välja godbitarna på fatet bara. Det slutade som många gånger förut - med telefonpåslängning.
Men efter ett tag ringde han upp och hade avstyrt hela saken. DET GICK, nämligen.
Så idag när jag är hemma på hans dag, kanske jag ska kräva mellanskillnaden mellan lön och vabersättning... har inte bestämt det än, men det tåls att tänka på. Är så trött att mitt dåliga samvete för barnen ska missbrukas. Det handlar om flera hundra kronor, och imorgon är min dag och då måste jag också vara hemma.Det är okey eftersom det är min dag.
Jag tror att det är detta som ligger många av oss kvinnor i fatet, det är därför vi vabbar mest och tar flest föräldrar dagar. Det är mest kvinnor som arbetar deltid. Självklart väljer många kvinnor detta men inte alltid och inte enbart för egen del. Jag har aldrig arbetat mindre än heltid men jag har valt lösningar som passat barnen och inneburit mindre tid på dagis, pluggat, arbetat skift,arbetat mycket helger. Och jag ångrar som tusan att jag inte haft ett arbete kvar när jag gått på mammaledighet, då hade inte vägen tillbaka varit så lång. Unga kvinnor verkar vara bättre på att se om sitt eget hus och det är fantastiskt att se, för man vet aldrig vad som händer med relationen, även den bästa kan ta slut. Sen måste man ju undvika att barnen tar stryk, de ska inte ha för långa dagar på dagis, tycker jag, och de ska kunna känna att de kan vara hemma när de är sjuka men man måste engagera båda halvorna av föräldrarskapet, att han tjänar mer får inte vara orsak till fördelning, är det så måste man hjälpas åt och dela på pengarna eller se till att få upp den sämre lönen. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag har möjlighet och förmånen att få hjälpa till när mina barn bildar familj, för det måste ju underlätta betydligt för de barnfamiljer som har ett nätverk runtomkring. Nu kanske ni tycker att jag låter som en manshatare och att jag skafsar med "mina dagar". Och det stämmer, till viss del. Jag HATAR inte män men jag avskyr orättvisor som de kan bädda för, och jag är noga med mina och dina dagar, måste vara för i vårt fall skulle fördelningsbåten kantrat för länge sedan, har den iofs gjort ett antal ggr redan men jag kämpar för att hålla den på rätt kurs. Jag tar gärna hela ansvaret, med allt vad det innebär, hade det som gift, men vill han ha gemensamvårdnad och växelvis boende så får han oxå ta halva ansvaret.