En plats i solen..

Har läst klart Liza Marklunds nya bok nu. Jag är en stor beundrare av Marklund, av såväl hennes böcker, som krönikor o reportage. Tycker om hennes skriftliga språk, hennes ton och känslan detta ger mig. Har alla hennes böcker och har läst de flesta ungefär 4 ggr per styck.
Väntar alltid på en ny bok och har förväntan inför läsningen.
Denna bok gör mig dock besviken. Känner inte alls igen Annika Bengtzon, som är huvudpersonen. Iofs lever hon ett annat liv nu som frånskild men jag känner inte igen henne.
Bokens röda tråd är det för många knutar på. Osannolika sammanhang och alldeles för långsiktiga drag. Krångliga sammanhang. Jag är ju inte mig själv nu och blir nästan rädd ibland när jag läser boken, är det mig eller det skrivna sammanhanget det är fel på? Ska läsa om den om ett tag igen. Men övriga böcker längtar jag efter att läsa om men inte med denna. Tyvärr.
Ett exempel på långsökt vill jag ge här: Några barn växer upp på en gård med elaka styvföräldrar. En kommer från Tyskland. Så inget säger i sammanhanget att alla fosterbarn kommer från samma by. Gården ligger i Sörmland, för sig själv på landet. Tre flickor dödar en pojke som är dum, gräver ner honom på stranden. Över femtio år senare bestämmer polisen sig för att gräva upp stranden och leta efter liket. Några nyfikna stannar och tittar. De hittar kvarlevorna. En dam dyker upp och påstår att liket kan vara efter hennes bror,den elaka fosterpojken. Hur hög är sannolikheten?? Att hon vet om utgrävningen och befinner sig just där. Jag skulle vilja säga: Nada. Visserligen en fiktiv roman men jag vill ha lite sannolikhet för att tycka den är trovärdig. Detta är det sämsta i boken, men det finns fler saker som bara stöper ikull i trovärdighet och detta försämrar. Boken skulle kunnat vara mycket bra om det varit endast hälften i händelser och den handlat mer om Annika Bengtzons privata liv. Det osannolika i att hennes ex alltid ligger, arbetsmässigt i linje med de arbeten hon själv dyker i och utreder börjar också bli mer tydligt. Känns som om Marklunds ambitionsnivå ligger för högt, Big time, det kan bli en mycket bra bok ändå. Kände lite av detta redan i boken Nobels Testamente. Bengtzons nya granne, Ebba Romanova arbetar på Karolinska Institutet, precis det institut som är i fokus för händelsen i boken....
Jag förstår att det är svårt att skriva uppföljare men jag hoppas, för min egen njutnings skull, att Marklund hittar tillbaka till det enkla och skildrar mer om huvudpersonen.