söndag 5 oktober 2008

Hösten

är här, det går inte att neka till. Det är oerhört vackra färger utanför fönstret. Men det har stormat och regnat ett dygn nu. Har varit och tittat på nationella hästtävlingar. Jeezes vad pengar det finns i hästbranchen. Så många fina och dyra lastbilar på ett och samma ställe. De ligger från några hundratusen och upp emot många miljoner. Många har stora fina bodelar. Till detta kommer däck som kostar nästan tiotusen runt om, svindyra försäkringar och höga bensin kostnader, plus trafikskatt. Till detta så ska man ha hästar, det är liksom vitsen med alltihop. Hästarna av denna kalibern börjar på kanske åttiotusen och slutar, tja - The sky is the limit. Till detta kommer utrustning. Sadlar från cirka sju tusen upp mot trettio. Benskydd-femhundra och allt annat. Ryttarens kläder, en utrustning kostar cirka tiotusen. Många av de som är i branschen har endast svindyra märken. Det har blivit en enorm modeshow av det hela. Och de flesta väljer att delta.
En gång för cirka åtta år sen var jag på en ponnytävling, där är det lika märkeshysteriskt, och en flicka deltog. Hennes häst såg ut som ett ök, ärligt talat. En skimmel som inte såg ut att kunna ta sig över ett hinder på över femtio centimeter. Flickan hade gamla och slitna ridkläder. Pappan såg, ja, bonnig ut. De hade en transport från stenåldern och en gammal rostig diesel. Flickan red med alldeles för långa tyglar, och allt gick i ultrarapid. Jag tänkte, och skäms på mig för de tankarna, jag är en stor propagerare för att inte dyrast är bäst, är liksom tvungen till det om inte annat:), att stackars tjej, hon måste ju känna sig helt utanför här bland alla överklassekipage och alla medelklass. Det fanns liksom inte många av hennes kaliber. Men det såg fattigt ut. Jag fantiserade att de bodde in the middle of nowhere på en lantgård med kossor och grisar. Pappan var givetvis en traditionell lantbrukare. De hade ett bås över och flickan fick köpa en gammal häst billigt eller hade fått en som annars skulle gå till slakt. Jag blev alldeles kall när jag förstod att flickan skulle starta i klassen LA, en ganska hög klass. Hindrena låg på 1.10. Fascinerat följde jag ekipaget på framhoppningen. Där värmer man upp innan man går in och hoppar den riktiga tävlingsbanan. Det gick så sakta. Flickan var alldeles lugn, inga tävlingsnerver. Ett vanligt beteende i denna situation är att barnen och föräldrarna är hysteriska och spöar på hästen så den ska vakna till lite. Och jag tänkte för mig själv, my good, sätt lite fart!!! Och få ihop hästen lite, låt inte honom snigla fram med slängande tyglar. I ultrarapid galloperade de fram mot hindret, hästen stannade till lite och hoppade sen. Snäll häst tänkte jag, de flesta skulle stannat i den låga farten. Det var dags för dem att gå in på banan. Och de satte fart. Ett hinder efter det andra hoppade de över. Långsamt gick det. Folk på läktaren smålog. Trodde aldrig de skulle komma runt. Men det gjorde de och hade 0 fel!!! De kom till omhoppning. Då brukar man speeda upp lite. Och det gjorde de, men knappt märkbart. Flickans ljusa flätor hoppade upp och ner. Tror på tusan om det inte kom runt på 0 fel igen, hindrena låg nu på 1.20. Flickan log med hela ansiktet mot sin pappa när hon kom ut.... Jag var jätteglad för deras skull men också mållös.Ingen av konkurrenterna nollade så flickan med flätorna vann!!! Och jag har aldrig sett någon gladare. Denna tjej tittar jag alltid efter när jag är ute. Och det har gått så bra för henne. Och sista jag hörde så skulle de köpa stor häst och ingen billig sådan. Hon har blivit så duktig.
Efter denna episod så har jag ingen som helst respekt för svindyra hästbussar eller dyra märkeskläder. Inte heller för vackra och ståtliga hästar. Det är inte där kapaciteten sitter. Hennes långsamma snigel till häst fick av henne väldigt dåliga förutsättningar för att kunna nolla banan men den hade hjärta. Och kapacitet. Och det är den kombinationen som räknas.

2 kommentarer:

Grön sa...

Nej, det är sällan utstyret det kommer an på.Håller på med kampsport och där är det en ganska fair inställning, du är aldrig bättre än dina presationer, men alla har lika stor chans oansett matriella förutsättningar eller ålder. Och man får bara större anseende, ju äldre man blir - mycket sympatiskt!

Ekonomisk fighter sa...

grön: Ja det låter bra. Man kan inte köpa sig till framgång. Däremot med just ridningen där det krävs ytterligare en individ, så påverkar ju pengarna eftersom man då kan köpa en dyrare och bättre häst. Det spelar ingen roll om det sitter skit i sadeln, men är man dessutom kompetent kan man komma längre en någon med samma kompetens och sämre och billigare häst.