Först bygga upp ett välfärdssystem och sen slå undan benen på de som använder det...

Överallt går att läsa och höra om hur svåra tider som väntar oss, jag läser ett reportage i Aftonbladet om hur "krisen" och olika försämringar drabbar olika människor. Och det är klart den gör, men vissa drabbas mer än andra.
Och vi har olika definitioner på att ha det svårt och knappt ekonomiskt.
När jag läser känner jag självklart igen mig. Jag har varit där men kommit därifrån, iaf för denna gång och jag hoppas aldrig behöva återvända.
Och då menar jag att återvända till A-kassa, ensamhet och mycket utgifter och ingen utväg, eller en utväg som endast gick att skåda i ett nålsöga. Sen lever jag inte i överflöd idag, jag måste tänka mig för ordentligt, men det sker med automatik, just därför att jag aldrig vill
återvända. Been there, seen that.........
Avgörande för att jag inte sjönk ner i skuldträsket och total hopplöshet var små, egentligen.
En viktig sak var att jag var/är frisk. Jag kunde jobba. Jag ville jobba. Jag trodde på min dröm om en bättre framtid.
Jag delade drömmen med mina barn, vilket gjorde att jag, om jag någon gång ville ge upp-fortsatte. Ville inte svika.
Jag hade pga ovanstående en enorm tur.
Igår hade jag ett samtal med en kvinna, ingen jag känner utan en främling. Hon var multihandikappad, samtalet skedde på telefon så jag vet inte hur handikappen
såg ut men det var på det viset att hon inte kunde arbeta.
Kvinnan hade varit sjukskriven men Försäkringskassan hade ändrat hennes bidragsform. Antagligen från sjukskrivning till sjukersättning.
Detta är en gissning från mig, men F-Kassan vill ha ner sitt Ohälsotal= de sjukskrivna, och då flyttar man över dem till att gå på sjukersättning istället.
Dessa räknas inte in där....
Hur som helst så skulle hon byta bidragsform. Ingen big deal kan man tycka, jag tror pengarna är samma eller något sämre.
Då visade det sig att avdelningen på Kassan som handlägger den nya bidragsformen var överbelastade. Så hon skulle få vänta 3 månader på sin ersättning.
3 MÅNADER!!!!! Var min fråga. Hur i hela fridens namn skulle du klara dig i 3 månader??
Vad hade de tänkt att du skulle leva på under tiden??? Kvinnan hade inget svar, hon hade inte fått något.
Hur många, ens de som har arbete kan överleva 3 månader utan lön?? Och då har vi med lön oftast bättre utbetalningar än de som är sjukskrivna.....
Kvinnan sa att vi lever i en bedräglig trygghet i det här landet. En falsk trygghet....
Och är det så måste vi fixa vår trygghet själva, ekonomiskt främst. Och det kanske vi är några som kan göra. Sälja av bostäder och tjäna lite, jobba extra och lägga undan, spekulera i aktier...
Bli sambo och halvera många utgifter. Vi kan göra så.
Men alla andra. De som redan är på botten. Som inte arbetar av olika skäl och INTE kan påverka sin månadsutbetalning med en enda krona.
Vi som är friska och arbetar är priviligerade. Sen finns det de som är välkomna att delta i de priviligerades match, men av olika skäl väljer att stå utanför och hellre är med i bidragstagarnas serie. De värnar jag inte om.
Men om de andra, som inte har någon chans eller möjlighet att ta sig därifrån. De skulle jag gärna vilja göra något för....