ADHD

Såg ett intressant program ikväll på svt om människor som fått diagnosen Adhd som vuxna.
Jag fick en tankeställare när jag såg dessa människors svåra kamp att vara vanliga, kunna organisera och hålla ordning. Och av att höra hur svårt de haft i skolan med sitt utanförskap.
Vi är snabba att döma många gånger, av okunskap givetvis. Vi kan prata om den och den som är lite udda, slarvig osv men vi frågar oss sällan varför det är så utan tror att det är av illvilja eller lathet. Har 2 personer i min närhet som jag tror har en neurospykiatrisk störning och båda dessa kan driva mig till vansinne. Jag hamnar i konstiga situationer pga av dem, får massa merjobb och får ibland stå till svars och svara för dessa till tredje man. Och det hade antagligen varit annorlunda om personerna i fråga själva vetat om sitt funktionshinder, informerat om det och varit öppna med det. Och att omgivningen då vetat varför saker är annorlunda.
En enorm cred till de som deltog i programmet och blottade sin problematik. Bla bandyspelaren Fosshaug, som vi var många som tyckte var lite bäng i skallen för några år sen efter ett gravt utspel på bandyplanen, samt Annika Sundbaum-Melin, Singel i Sumpan Annika.
Det var mycket gripande att höra hennes egna ord om problemen som uppstod då hon fick barn och saker plötsligt skulle organiseras, från att tidigare varit ensam, jobbat häcken av sig och klarat sig riktigt bra. Vilken insikt dessa personer hade. Det är bra moget att som vuxen kunna ta tag i en undersökning som kan leda fram till en diagnos. Med tanke på hur svårt vi har för att erkänna fel och brister som vi besitter ens för våra närmaste......