Ridtävling

Idag gick vi upp klockan 06.00 och åkte på ridtävling. Väl framme var olyckan framme på momento...Jag skulle ta ner luckan därbak, den lilla högst upp. Man drar i en spak och ska ta emot luckan med handen försiktigt,försiktigt. Jag är inte mig själv just nu, drog-utan att ta emot och fick luckan i huvudet..smärta smärta och nu har jag ont i nacken. Hoppas det ger med sig. Det gjorde så ont så tårarna sprutade.
Sen gick själva tävlandet bra, 0 fel och placering. Men sen när vi skulle åka hem så var det stökigt med alla hästar, transporter och bilar. Så vårt sto vägrade gå in, gick in och backade ut. Gick in och backade ut. Ca 25 ggr och slet sig sen lös. Och sprang sin väg. Mina nerver. Ut i skogen men väl där hamnade hon på en skogsslinga där de ridit många ggr tidigare. Jag tog ena hållet och min dotter den andra. Sen möttes vi-utan häst. Då kom en man jagande och berättade att hästen sprungit ut på vägen. Han ringde sin sambo som följt efter hästen, själv skulle han se om någon ryttare hhade ramlat av. Vänliga människa. Människor som inte har någon som helst hästvana ger sig ändå direkt in i matchen. Imponerande. Jag skulle inte vågat det om exempelvis varit en älg som kommit lös, eller var skadad. För älgar är jag inte vana vid utan livrädd för.
Sambon förklarade vägen hästen sprungit och jag förstod att hon sprungit till det stall där vi stod tidigare. Vi flyttade därifrån för ett och ett halvtår sen. Sambon hade mött flera bilar som mött hästen och kunnat tala om hur hon hade sprungit. Mycket riktigt, när vi kom fram var hon där. Helt skamlös. Glatt hälsandes på sina gamla kompisar....Hon måste ha 9 liv den märren. Det är inte första gången. En gång sprang hon i mörkret i 2 timmar och hittade sen rätt väg hem. Hon hade varit på stället en gång innan. Vi letade med ficklampor och krypkörde med bilar. Ringde räddningstjänsten. Gav upp i mörker och blåst och åkte hem. Då stod hon i stallet...
Själv går jag vilse på Ica Maxi.
Efter en promenad tillbaka till tävlingsplatsen fick vi snabbt in henne i transporten. Tack alla goa snälla människor för hjälpen. På promenaden tillbaka mötte vi en familj, som stod med sin transport ett par ifrån oss. Vi kände dem inte. Och de var ute och letade allihop efter rymlingen. När nöden är störst är hjälpen som närmast...
Hemma igen blev det snabbt lagad mat och vi somnade sen alla i soffan, helt slutkörda efter dagens äventyr. Nu har jag piggat på mig lite. Bakat bröd och en äppelkaka. Lillsonen kommer strax så vi ska fika och slappa framför tvn. Så ska en söndag på hösten se ut tycker jag...Lite lugn och ro:)